Torsdag 19 september 2019

Nordsverige

En varm snickardröm ingav förtröstan. Foto: PRESSBILD

Tröstefull dröm om vännen

SOLLEFTEÅ · Published jun 6, 2019 at 14:15

En man berättar för mig hur han för någon tid sedan förlorade en kär och avhållen vän. De hade känt varandra sedan barndomen.

På äldre dagar blev de som bröder. De hade en gemensam hobby, de tyckte mycket om att snickra. De samtalade mycket med varandra. Intresset för snickeri föddes i verkstaden hos morfar och morbröderna. Alla var yrkessnickare och. Under ungdomstiden tillbringade de många timmar i ”snickarboden”.

En kväll satt han och tänkte på allt de varit med om under åren. Det var hobbysnickeriet som band dem samman på ett särskilt sätt hos morfar och morbröderna. Alla hade varit yrkesnickare. Hos dem hade han tillbringat mycket tid under sin uppväxt.

De båda kamraterna Hade inrett egna snickarbodar med rejäla hobbymaskiner och handverktyg. De tillverkade både nyttosaker och prydnadsföremål. När de träffades var det självklart at ta sig en titt i snickarboden. Där funderade de kring pågående och kommande projekt.

Det kändes vemodigt att inte längre ha en nära vän att prata förtrolig med och det kändes vemodigt. En kväll när jag satt försjunken i tankar jag måste ha nickat till.

Plötsligt drömde jag att jag befann mig i himlen, stående intill kön fram till himlaporten, där stod hans kamrat Kjell. Han vekade inte alls medveten om kamratens närvaro, utan fortsatte framåt tills han stod framför Sankte Per.

Han tittar i sin bärbara dator och han tänker att dom tydligen också i himlen hade datorer. Sankte Per säger högt och tydligt ”Kjell Strindlund från Multrå, det blir port nummer två till höger nästa, Kjell tackar och går fram till porten som är stor och tung, med bågformad överdel, delad på mitten och med vackert utsirade beslag.

Han slår tre slag med den tunga portklappen och strax öppnas dörren av en gammal man med långt hår och skägg. Mannen verkar bekant på något sätt, men jag hinner bara se hur han lägger handen på Kjells axel och leder honom in i en jättestor sal, med oändliga rader av snickarbänkar, verktygstavlor och virkeshögar.

Jag känner doften av olika träslag, ceder, sandel och förstås kärnfura, men det är förunderligt tyst i salen, eftersom det inte ser ut att finnas några maskiner där. Och det är ju klart, här kan ett jobb få ta en evighet. Tiden är väl det minsta problemet här uppe. Kjell och den gamle mannen går in i den jättelika salen och försvinner glatt samspråkande vidare in i den jättelika salen och försvinner snart bakom en stor virkesstapel.

Jag hinner nätt och jämt hoppa undan när den tunga porten slår igen med en duns och rassel från låset.  I samma ögonblick vaknar jag ur min dröm. Bilderna och virkesdoften finns kvar på näthinnan.

Med bilderna kvar på näthinnan och virkesdoften i näsan. Jag bli jag sittande en lång stund och önskar att jag själv får ett sådant slut. Är det så här att lämna jordelivet, då ängslas jag inte inför den sista resan.  

När jag senare tänker tillbaka på drömmen och ser den vänlige man som tar hand om Kjell, då står det klart att det är Josef, snickaren från Nasaret, han som för nästan 2000 år senare blev utnämnd till verkmästare i den himmelska snickarboden.

Med anhörigas tillåtelse nedtecknat av Bengt Sandström den 27 maj 2019

Vacker solnedgång

Snacket Det har bjudits på vackra solnedgångar på senaste tiden.