Ibland funderar jag på de jag känt och växt upp med som inte längre finns. De som av olika anledningar inte orkade kämpa mer, inte fick hjälpen de behövde och till slut bestämde att nu får vara nog. 

Jag är inte ensam om det här. Självmord är den vanligaste dödsorsaken för unga mellan 15 och 24 år, samt män från 15 till 44 år. Det var en av 2010-talets stora folksjukdomar och det ser ut som att vi tar med oss trenden in i 2020-talet. Trots detta saknar en tredjedel av regionerna en handlingsplan för hur man hanterar och jobbar mot suicid. Redan 2008 antog regeringen en nollvision för självmord, där en del av arbetet är att alla regioner ska ha just en policy eller handlingsplan om självmord. 

Både Västerbotten och Västernorrland är bland de som saknar en sådan handlingsplan - två regioner med stora problem med ungas psykiska ohälsa och tillgänglighet till psykiatri. Många gånger är det psykiatrins resurser som dras in när man gör besparingar. I Skellefteå vill man stänga ner Gästhuset, med hela Södra Lappland som upptagningsområde, och i Örnsköldsvik har man länge pratat om att stänga ner den psykiatriska avdelningen. 

Jag undrar varför man inte prioriterar denna fråga högre. Varför gör man inte mer?

Problemen med hur man behandlar psykisk ohälsa är bristen på tillgänglighet och de långa väntetiderna. En person med depression klarar kanske inte av att resa i två timmar med buss för att komma till en mottagning. En person på gränsen till att ta sitt liv kan inte vänta i flera månader på att få hjälp. Vill man hjälpa dessa människor så kan inte de små mottagningarna vara det första som ryker när man sparar in. Det är redan för svårt för en suicid 17-åring, eller 30-åring för den delen, att få tillgång till den hjälp man behöver. Hur kan man försvara nedläggningen av dessa otroligt viktiga mottagningar? 

Ibland ser jag dem ute på stan - de som inte orkade mer. När det är marknad, när man går runt på Ica eller kör genom samhället. En ung person som tar sitt liv lämnar ett öppet sår för hela samhället, framförallt hos de som stod personen nära. Det är ett misslyckande för oss som medmänniskor; för skolan, socialtjänsten och vården; för kommunen och regionen. 

Vill man motverka självmord så måste psykiatrin, särskilt den inriktad till unga, vara tillgänglig i hela regionen. Från norr till söder, väst till öst. Det krävs krafttag och jag tror det finns en vilja att ta dem - om resurserna finns. Så hitta resurserna.